Ja, vad ska man säga. Jag är nog världens lycklıgaste människa just nu. Min älskade man överraskade mig med en resa till Turkiet i en vecka. Hade nu tänkt berätta hur allt gick till.
Onsdag 12/10: Jag vaknar på morgonen och börjar inte jobba förrän kl.15.15. Det jag planerar in är några enstaka ärenden på förmiddagen. Kommer hem igen vid ca 13.00. Gör i ordning lite lunch och inväntar mitt arbetspass. Joakim ringer vid 13.30 och frågar om jag e hemma och att han slutat tidigare från jobbet. När klockan närmar sig att åka iväg med bussen och jag står och gör det sista fıxet innan jobbet kommer han med våra resväskor och säger att jag ska börja packa. Han säger inte vart vi ska utan jag ska bara packa sådant som jag behöver. Jag förstår ingenting så jag gör som han säger. Han säger även att jag ska ta med mig långkalsonger och kläder så att jag inte ska frysa. Jag har då 1,5 timma på mig att packa allting. Under denna tid hinner jag tänka hur mycket som helst, frågar miljoner av frågor. Som att visst vet du att jag har ett jobb att sköta? Visst vet du att jag har 3träningspass/vecka? Ja, sa han lugnt, han hade stenkoll sa han. Han sa även inte hur länge vi skulle vara borta så jag hade ingen aning om hur mycke jag skulle packa.
Då vi äntligen var klar för att åka satte vi oss i bilen och började köra mot tågstationen. Självklart trodde jag att vi skulle åka tåg då vi gick in och tog med oss väskorna och t.o.m. åt en smörgås. Jag började tänka att det nog blir till övık och kanske någon övernattning på hotell och allmänt få rå om varandra. Då vi hade ätit klart begav vi oss tillbaka till bilen, med väskorna dragna efter oss. Nästa anhalt blev Statoil, där skulle bilen tvättas. Tankarna bara åkte runt i mitt huvud :) Då vi var klar där började han köra mot teg, där åkte vi runt i rondellen i säkert 5 varv, måste säga att jag inte blev klokare. Men skrattade gjorde han minsann. Sedan bar det iväg mot flygplatsen. Genast började jag tänka att det skulle bära av mot Sthlm till min kära bror och vara i storstaden över helgen. Då vi äntligen kom fram till flygplatsen tar han fram ledtraden som var en turkisk lira. Allt bara stannade, till och med mitt hjärta. Efter det hade stannat brast det i många tårar av lycka av att jag är världens lyckligaste människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar